I dag fick jag två bilder skickade till mig med texten muppen o sajkot. När jag såg dom började jag skratta för det var verkligen en passande text. Sedan blev det en klump i magen..inte över den så kallade muppen (finns massa appar att testa frisyrer i innan man klipper sig) utan över den andra bilden. Den visar en gammal man med något jagat o rotlöst i den stirrande blicken.. en vägg av aggressivitet, ilska o mani. Vart tog gläjen vägen? skratten? leendena? o hans underbara humor? Alla säger samma sak att han är så förändrad o bara arg, till o med mot sina nära. Jag kollade på en bild från när vi var på utflykt augusti 2017 o på filmer från samma tid tagna hemma hos mig (där vi alla skrattade o skojade) o jämförde med den jag fick...o då kom klumpen.. vart har han tagit vägen? Han var stilig både med o utan xtra kilon men nu...sliten o gammal o med gubbig frisyr. Är det så man blir när man blir man blir manisk på/av något. Man flyr in i det för att man måste hitta något som ska betyda något, få en att känna samhörighet eller för att få bekräftelse, för att fylla ett hål man har i själen eller för att glömma.. men istället så tär det på en.

Pratade för ett tag sedan med en fd vegan..hon o hennes kompis drogs med i veganyran o hon var vegan i fyra år. Sedan en dag vaknade hon upp o insåg att hela hennes vakna tid gick åt till att jobba o sedan hänge sig till veganaktiviteter. Hela hennes vänkrets försvann, hennes flickvän dumpade hon (var ej vegan) hon tänkte andades o åt vegan..dom som inte tyckte som henne sågade hon o kallade idioter. Allt var så intensivt o sektliknande o hennes familj sa hon blev mindre smart o att allt o alla sattes åt sidan för hon blev så ego, hon till o med övergav sin häst. Hon dejtade inte någon som inte var vegan..allt blev maniskt o hennes karriär som reklamare stannade av. Hon ville inte säga vad det var som fick henne att vakna upp o det var inte något jag pressade om heller. Fick veta att hon aldrig haft så mycket finnar, problem med magen o andra grejer som när hon var vegan. Idag äter hon mjölkprodukter o ägg, fisk o skaldjur, kyckling o ibland nötkött men är noga med vart det kommer ifrån. Fick veta att även om man som vegan säger att alla veganssubstitut för mjölk o ägg är jättegoda så är inget av dom lika gott som det riktiga. Man blir så hjärntvättad att man hela tiden säger att man mår så bättre att man tillslut tror på det själv.

Någonstans djupt i mig bryr jag mig en smula men i övrigt inte. Tycker bara det är sogligt o tragiskt att se förfallet..för det är det på någotvis. Det jag däremot bryr mig om är att barnet sitter i kläm. Barnet tycker att spöktet är trevlig o snäll men inte så rolig, att pappa är sur o irriterad o aldrig skrattar eller skojar..o barnet vill inte sitta i en lägenhet, sova på en soffa o inte få äta vad han vill när dom tex går på donken.

Jag har ilska o mår skit för jag inte fått avslut o att han svek allt om att "vi löser det om du inte kommit på fötter inom 6 månader", allt jag oroade mig för, tex restskatten på 20 000, sa han att jag inte skulle oroa mig för då "vi löser det". Så allt som kommer ur hans mun är lögner o så kommer det alltid att vara. Jag har lärt mig en riktig läxa o det är att aldrig lita på någon, gå på magkänslan..o hade jag haft något hjärta kvar så aldrig ge det till någon annan. Aldrig mer sårbar eler låta någon komma så nära att dom kan krossa mig på det här viset igen. Trodde jag hittat rätt men han var en lögnaktig skit som stack när det blev tufft, för det var enklast..bröt löften för det var enklast.  Har inte ens fått en ursäkt öga mot öga för han är så feg att han inte vågar träffa mig eller prata i telefon..messa o mail går bra..han är så jävla feg o rädd att han har gett upp hundarna. Vi var överrens om varannan vecka, när han flyttade så skulle han ha varannan vecka när han ordnat med bostad..vi skulle mötas för hämt o lämn..men även det var lögn o så ändrar han det till vad som passar honom. Mycket av det finns i skrift..kanske skulle man printa ut det till en bok o sälja..jag behöver ju pengar :-) Som när jag kom på honom, gick dit o gick in med nyckeln han gett mig, o gav han fan för att han gett hopp o gått bakom ryggen på mig igen (han hade en nycke till mig) o han regagerade med hot om att ta hundarna helt o hållet o allt han skulle göra..som om jag gjort fel...i slutet av meddelandet stod det: "så skrev jag". Så han hade skrivit detta o skulle skicka till någon som skulle säga att det var okay o sedan skulle han skicka till mig..men det gick direkt till mig. Jag hade åsikter om det han skrivit för det var ju han som svikit mig o så lät det som att det var jag...alltså gav han fel bild till den som skulle okay hans mess.. Efter det vände han helt o allt blev att jag inte skulle oroa mig för "vi löser det".

Han är en feg lögnare som inte håller sina löften eller står för sitt ord, men han kommer att få sitt en vacker dag..förr eller senare får man alltid det man ger. Så det enda jag bryr mig om är att han gör rätt med barnet efter barnets behov o vanor. Jag förväntar mig inte att han gör rätt mot mig längre. Då jag nu tar över hans helger, har erbjudit honom att vara med om vi hittar på något speciellt (lär ju aldrig ske men jag har gjor det för barnet), så kan man ju tycka att han kan bidra ekonomiskt med tillskott i kassan. Jag kommer att lobba för honom men inte för hans skull utan för barnets. Barnet kan ha oss bägge i sitt liv dock är pappahelgen något som alltid varit samma helg..har den blivit avbokad så har det varit två helger senare o sedan två veckor efter det är vi tillbaka på pappahelgen. Nu är det ändrat då pappan fått viktigare saker för sig..som att leka tonåring o resa med spöket. Han offrar sitt barn för sitt eget nöje eller rädslan att säga till spöket att han måste ha sitt barn.. att vara tillags är livsviktigt för annars kan han ju bli ensam..o då han kapat alla o allt utom närmaste familjen (som inte har en susnig om vad han gjort) så blir han en väldigt ensam man..sorry gubbe..om spöket får veta sanningen om allt o om han sätter barnets behov före hennes. Ja om hon nu vet något..han kan ju sagt att det är barnet som inte vill, eller mamman..eller någon annan ursäkt. Trots allt detta så kommer jag att arbeta för att han ska hamna på barnets pluskonto för barnets skull. Barnet vill att vi tre ska hitta på något o återkommer ofta till att "kommer du ihåg när vi o pappa gjorde.." Han frågar varför jag slutade älska pappa..varför pappa inte ville att vi skulle träffas...varför hans pappa o jag inte träffas eller pratar...varför vi inte kan göra något tillsammans om vi inte är ovänner... Han vill vi ska vara en familj som innan, vilket jag kan förstå då vi var hans oförändrade trygget i åtta år o plötsligt över en dag så fanns inte jag längre..frågorna är många o vissa svarar jag på så ärligt jag kan utan att såga någon, o vissa snackar jag bort med annat. Det tragiskra är att han inte vågar fråga sin pappa, för när han gjorde det så fick han bara irritation o ilska tillbaka. Det är så hemskt att ett barn inte vågar prata om åtta år av sitt liv (nästan halva sitt liv) för att pappan är rädd att hans lögner ska avslöjas.

Jag älskar barnet o vill det bästa för honom. Jag älskar oxå min man vanvettigt men han finns inte längre, o den som tagit hans plats är inte någon jag finner attraktiv, manlig eller snygg. Jag saknade dom bägge så ofantligt mycket att det gjorde ont i varje nerv. Den ena har jag fått tillbaka o den andra är så vilse att han nog aldrig får se dagens ljus igen. Jag hoppas att han hittar hem även om det aldrig blir till mig. Allt jag vill är ha en ursäkt öga mot öga o att han gör rätt i det han lovat.

Ser så fram emot helgen då fyra av fem i flocken kommer att vara tillsammans o ha det bra, nästan som förr men ändå inte... o det börjar bli helt okay på något vis ..då min man o stora kärlek inte finns längre, men det gör barnet ❤

 

Pöss!!