Hon stod o tittade ut genom fönstret med armarna runt sig, som om hon frös. Himlen var grå o vinden virvlade upp löv från marken. Ett svagt surrande hördes från mobilen som låg på soffbordet, men hon brydde sig inte.

Plötsligt vände hon sig om o gick ut i hallen o snörde på sig sina kängor, tog sin parkas, en halsduk o lämnade huset. Sakta vandrade hon ner till havet o satte sig på en sten o lyfte ansiktet mot den grå himlen, som om hon väntade på att regnet skulle börja falla.

*

Livet. För mig är livet o meningslöst. Att inte finna glädje är ganska tragiskt, så då borde jag ju vara en ganska tragisk person? Jag kommer inte att sitta o vänta på att döden ska komma o ta mig. Det är jag som bestämmer när jag ska lämna detta vi kallar livet.

Visst att jag kan skratta o ha kul men för mig är det tillfällig glädje, inte glädje för livet. Jag har svårt att se själva meningen med det hela. Vi föds, de flesta har en bra barndom som är ljus o full av upptäckande, sedan blir vi vuxna..med det kommer ansvar-förpliktelser-leva upp till andras förväntningar, jobba hårt o mycket för att betala räkningar-mat, bilda familj om man har möjligheten, bli äldre, gå i pension men då är man så trött av att ha slitit o kämpat hela livet så man orkar inte mer än att sitta o vänta på att tiden ska gå. Har man barn o barnbarn så är dom ljuspunkterna, men har man inte det så vad?

Vet inte om jag vill vara med så länge.. redan nu har min kropp börjat lägga av med div skit som dyker upp. Förlorat så många som bott i mitt hjärta, vissa har dött andra tappats bort o vissa har valt att gå en annan väg. Jag orkar inte med fler förluster o motgångar så jag har inte längre förväntningar på någon.

Någonstans inom mig finns en liten tanke om att finna mitt inre lugn, en ro för min själ men jag vet inte ens om det går. Tror inte det gör någon skillnad i min inställning till livet.

Den inställningen har jag haft sedan långt tillbaka, att livet är meningslöst menar jag. Tanken att vad fan är meningen med livet rullar fortfarande i mitt huvud. Kan inte tänka mig att meningen var att jobba 8-10 timmar om dagen minst 7 dagar i veckan tills man blir 65, o då knappt kan leva på sin pension. Eller är meningen att man ska göra fler människor så vi inte försvinner? I så fall är ju mitt liv meningslöst då jag inte är gjord för det.. Så vad är det då för mening med det allt det här?

Att vara ensam bland alla andra? Att fördriva tiden i väntan på att det ska ta slut på naturlig väg? Sorry, men I don't get it.

När man var yngre var det att hitta någon att leva med.. ska inte ens gå in på den delen egentligen. Inte ens det reder jag ut..eller så har jag valt fel män.. Jag vill känna att jag betyder något, att han vill vara med mig, ta på mig, smeka mitt hår, visa för andra hur viktig jag är för hans liv, någon som inte skäms för att älska mig, någon som älskar hela paketet. Någon som har min rygg, någon att luta sig mot när det blåser, någon som kan visa sig svag precis som att jag kan visa mig svag. Någon som minns vad jag gillar, min favoriträtt eller godis, någon som inte är rädd att skratta med mig. Någon som är okay med att ligga under täcket halva dagen o prata o mysa. Kanske kan det ge en tillfällig mening med livet för ett tag i alla fall..skriver ett tag för idag så håller inget för evigt. Man tar för lätt på tex äktenskap, ger upp för det är lättare än att kämpa..o så är det lätt att skilja sig idag. Så är man tillbaka till ensamheten igen. Att vara ensam med mig själv är inte den ensamheten jag syftar på, för den ensamheten är okay. Den självvalda ensamheten är okay men det är den där andra som får mig att tänka på hur vi fungerar..o vad som är meningen med livet.

Jag är inte troende men det måste finnas något efter döden, för annars har jag ju rätt i att livet är totalt meningslöst.

Skaffa dig ett jobb där du känner att du gör skillnad så blir livet meningsfullt... ja tänk om det vore så jäkla enkelt. Alla tror att bara du har ett bra jobb så blir du lycklig o hittar en mening. Det har jag inte gjort hittills o då har jag ändå haft roliga jobb..

Något man oxå får höra är att det är bättre att ha älskat o förlorat än att inte ha älskat alls. Nä det är det inte! Den smärtan vill man slippa för det är bland det värsta som finns. Förlora föräldrar, vänner, de man gett sitt hjärta o blottat sin själ till, är bland det värsta som finns. Så då är jag tillbaka till frågan om vad som är meningen med livet...

*

När regnet träffade hennes ansikte blandades dom med dom hårt återhållna tårarna. Hennes sargade inre reflekterades i hennes ansikte, dom öppna ögonen visade en bottenlös sorg...sorgen över att leva ett tag till... att tvinga sig själv till att inte lämna in ännu...att stå ut lite till för kanske så händer något som lindrar o som gör det lättare att finnas..kanske..