Jag är totalt o helt krossad. Jag som alltid tröstäter när jag mår skit mår bara illa nu. Lever på en o anna banan, skorpor o vätska. Det här är bland det värsta jag varit med om. När någon dör så är det fruktansvärt, gör ont o man saknar personen hela tiden...så är det nu men än värre..Det gör så ont att jag bara vill skrika tills jag inte har någon röst. Slå sönder allt i min väg tills jag inte orkar slå mer. I stället ligger jag i min säng o stirrar på inget o gråter.

Fick reda på att den andra inte vet om att han är gift..asså...han börjar med någon annan med ljug o teater..han lurar o bedrar henne det första han gör. Han säger att han ska berätta o jag skulle inte bli förvånad att han drar en snyfthistoria för henne, så hon ska tycka synd om honom. Han borde inse att han inte ska ha något förhållande förrän han mår bra med sig själv. Varför dra med andra ner i skiten...jag sa att jag kunde berätta men det skulle han göra själv. Det hoppas jag att han gör o att han avslutar det, för hennes skull, för det är det som är rättvist mot henne. Är hon fortfarande intresserad av honom när det 6 månaderna gått o han mår bättre själv så kan han ju ge sig in i något.

Man kan inte bara tänka på sig själv o inte på hur man sårar andra. Jag hoppas att han går till vårdcentralen, talar om hur han verkligen mår o får en psykolog att prata med. Man kan inte ha bra förhållanden om man inte har ett bra o hälsosamt förhållande till sig själv.

Jag har försökt flera gånger att få honom att söka hjälp..så det känns surt att allt mitt kämpande varit för gäves o när allt brakat då.. så det känns bittert.

Jag kan bara be om ursäkt för min depression o att den gjorde mig till en ledsen o irriterad människa men jag kunde inte göra något åt det.

Jag tycker bara att det är synd o hjärtslitande att vi inte kan ta hjälp o ta oss ur denna soppa som är. Även om vi skiljs så tror jag att det hade gjort oss nytta. Att rensa ut allt, berarbeta, lära oss prata igen o bli vänner...när sedan skilsmässan är klar så kan vi kanske gå vidare utan bitterhet, ilska o sorg.

Just nu vet jag inget mer än att jag bara vill sova mig bort från all smärta, sorg, besvikelse o förnedring.

Kan bli sporadiskt skrivande men det här är min ventil..så sorry om jag ältar lite men sånt hjälper oftast.

Han har kunnat ta bort sina känslor för mig men jag älskar honom..mindre efter allt som hänt men jag vet att kärleken ligger begravd långt där nere under alla ruiner. Jag är villig att göra jobbet o kolla om den är så stark att den går att rädda men det är inte han..o jag kan inte tvinga honom till något.

Det gör bara så jävla ont, så ont i själen att det sprider sig ut i hela kroppen o jag inte kan behålla maten...

 

Love sux!!

Pöss