Ja det har varit tyst ett tag..jag har grubblat o tagit hand om en muskelinflammation i armbågen (inte fått använda den så mycket) Innan inflammationen hade jag skrivit ett inlägg som jag inte publicerade, då jag inte ville att någon skulle få för sig att jag skulle göra något tokigt. Inlägget kommer i slutet av detta inlägg. Faktum är att dagar man är knockad o inte kan göra något så sover man o tänkter. Tänker tillbaka på vad man gjort o vad som var korkat kul o vad som bara var riktigt korkat :-) Man kanske ångrar vissa saker men samtidigt så vet man att hade man inte gjort det man gjort hade man inte varit den man är idag eller hur?

 

Nu är julen runt knuten o gubben min ska jobba..så vi har haft julklappsutdelning redan o när väl julafton är här så blir det en stund med mamma, som beställt kycklinggryta...ja jag vet, knasiga familjen :-D Juldagen o annandagen går i pyjamasens o svullandets tecken..innan det blir ett par syndfria dagar till nästa frosseri.

Nyårshelgen börjar med firande av bröllopsdag o nyårsafton ska vi fira med vänner ute på "landet". Bonusbarnet är här så han o razze ska spela xbox o lär höja ljudnivån rejält till allas "glädje" :-p  Innan allt firande börjar så tänker jag o min degmaskin baka lussebullar, utan russin, om det sedan inte finns några lussebullar kvar till jul så finns ju alltid preem ett stenkast bort :-D Ja med tanke på pj o svullodagarna..

 

Jag hoppas att alla får en underbar julhelg o tänk gärna på dom som inte har så mycket o skänk en slant till tex stödkassen o liknande organisationer. Även djuren kan behöva lite omsorg o stöd o där har vi tex hundstallet. Att ge är faktiskt roligare än att få, o det är tur att andra oxå tycker det för annars hade jag blivit helt utan hahahaha ;-)

Så krama varandra o glöm petitesser o bråk för några dagar. Har du mat på bodet, tak över huvudet, familj (blodsband eller annan form av familj) så har du värme o kärlek o vad mer kan man önska <3

 

 

God Jul!!!

 

 

Tidigare ej publicerat inlägg:

Jag börjar tro att jag är knäpp i huvudet på riktigt.. Jag är inne på det här med meningen med livet. Låter skevt men de senaste året så har jag börjat ifråga sätta meningen med allt. När man var ung hade man så mycket på gång, saker hände o man var påväg någonstans. Nu bara är man typ.. man bara existerar o har glömt hur man lever. Varje dag är den samma, samma rutiner, samma känsla av meningslöshet…vart tog jag vägen? När blev jag den tysta, tråkiga, skygga människan jag är idag? När tappade jag allt, var det när jag blev sjuk? O vem är jag idag?

Jag har försökt hitta mig själv där inne bland allt elände o jag gräver o gräver men glider ur mina fingrar precis när jag rör vid mig. Jag vill inte vara denna spillra av den jag egentligen är, har försökt med det mesta för att hitta tillbaka, o det går inge vidare. Har hittat lugnet i att bara vara, att uppskatta den aktuella stunden av att inte behöva vara, känna utan bara finnas. Att finna ro i att titta på träden eller molnen utan att känna att jag slösar tid. Känner en längtan till ensamhet i en stuga någonstans, om det bara är ett sätt att fly misslyckandet att hitta mig själv eller om det är något jag behöver vet jag inte. Jag går här o bara är o folk säger: Det blir bättre när du kommer ut o jobbar igen. 

Jag jobbade när jag mådde dåligt o det blir inte bättre, stress gör mig inte bättre utan sämre. Sist jag hade kul o mådde bra var när jag fyllde år o gubben o jag var i stockholm ett par dagar. Han trivdes o jag trivdes o det fanns inga måsten o krav. 

Vi umgås med folk o har kul o skrattar här hemma en kväll, o det ger några timmar av annat men ändå så undrar jag vad meningen är… ja jag är nog knäpp i skalet. Jag har gjort massvis med saker, bott på många ställen o i många länder, så har jag förbrukat allt i förtid? Kroppen har tagit stryk av alla år med jobb där man står o går 10-12 timmar om dagen, o den jag ser i spegeln är inte den som sitter ihopkurad där inne o inte kan hitta ut.

Jag känner mig så överflödig, onödig o känner ingen uppskattning… jag tvättar, städar, handlar, lagar mat, kör mamma… jag tas för given att jag ska ”fixa” o ställa upp. Ibland orkar jag inte gå upp ur sängen mer än att gå ut med hundarna o lever på mackor o flingor hela dagen. 

Gubben o jag hade en skakig början, sedan en skakig bit för lite mer än ett år sedan. Nu är vi inne i en ”ja vi bor under samma tak men pratar knappt” o när vi väl gör det så är det sura miner, snäs, suckar o irritation..kärleken har kommit i skymundan o ömheten har tagit semester. Jag är inte den jag var när vi träffades o han är inte heller den han var…så har vi tappat bort varandra eller är vi påväg mot stupet…håller vi på att gå i tusen bitar? Jag vet inte för vi pratar inte om det, försöker vi så blir det bara skit av det. Han känner sig anklagad att allt är hans fel, jag känner mig missförstådd o är plötsligt den elaka, han snäser o blänger o jag går i taket, jag höjer rösten o han säger åt mig att vara tyst…o så är det totalt haveri.

Är det så här det ska vara…resten av livet… o vad är då meningen med det?