Så...tydlige har min blivande xman inom en vecka bestämt sig för att flytta, sagt upp lägenheten o fått ner sin pappa att hämta alla grejer. Inte en enda tanke på hundarna eller sin son... han behöver distans o att bli av med alla skuldkänslor han har. Med andra ord flyr han..att bli av med sin skuld blir man aldrig, den dagen man får förlåtelse så lär man sig leva med den. Att fly löser inga problem, har provat det själv o det hjälpte inte. När allt var packat, förutom en madrass, så bestämde han sig för att åka upp till sthlm. Skulle ta med sig ena hunden upp o han skulle vara hos någon han inte känner medan hans husse var i väg o jobbade i två dygn. Dessa stackars hundar hinner inte med alla förändringar som sker. Det är inget hem i hans lägenhet längre så givetvis trivs inte djuren där.

Hans son ska då helt plötsligt inte få träffa mig o jag inte honom. I åtta år har jag varit hans bonusmamma o hjälpt till att uppfostra honom. Jag fick inte ens vara med o berätta utan det gjordes via telefonen..stackars barn! Det är som om egoisten verkligen kommer fram o han tar impulsbeslut utan en enda tanke på någon annan än sig själv. Lämnar ruiner bakom sig i sin flykt..om han mår dåligt av skuldkänslor så kanske han kan tänka sig hur jag mår som är i andra ändan, svek, lögner o ett krossat hjärta..

 

Så nu är jag alltså ensam med två hundar. Hur jag ska orka det vet jag inte men någon måste ju vara stark..vart jag ska hitta den styrkan vet jag inte men det måste ju gå. Jag får sätta allt annat åt sidan..min depression, min värk, min ekonomi, min förtvivla, för att försöka ta mig igenom allt det här o ge hundarna det dom behöver. Jag lär rasa som ett korthus längre fram, balanserar på kanten redan nu, men jag får ta det då. Har ju inte så mycket att välja på. 

Bonusbarnet vet jag inte..han vill fortsätta att träffa mig men hur det ska gå till vet jag inte. Jag har inte råd att åka o hämta honom med tåget o han kan inte åka tåg själv. Tanken är att han ska komma näst nästa helg, då får han bo här då hans far inte har några möbler, men jag vet inte om det egentligen är så bra. Stackarn har gått igenom ett antal dåliga skilsmässor som hans mamma haft o jag vill inte att han ska få ytterligare en..så jag vet inte hur vi ska göra.

Så vill jag ha tillbaka honom? Helt ärligt är svaret nej! Hade han stannat, gått till en psykolog o sedan parterapi med mig för att finna förlåtelse o förståelse för varandra, så kanske det funnits en liten chans. Det som stör mig lite nu är hans snack om jobbigt med dåligt samvete o att han inte kan ta den skit jag ger honom..men vad väntade han sig? Att jag bara skulle vara tyst o krypa in under en sten o han skulle glida igenom allt på en räkmacka. Han är orsaken till min förtvivlan o smärta, o det ska han få veta..jag skiter i om han mår dåligt över all skuld för han har själv skapat den. Tycker det är ego att komma o säga att han tycker att jag gör fel som låter honom veta hur jag mår pga hans agerande. Nä, han är inte den jag trodde han var, han visade sig vara en fegis som duckar, bedrar, ljuger ,o när det sedan blir jobbigt o kommer tillbaka o slår han i ansiktet så flyr han.

I veckan ska jag sätta mig o rensa datorer o mobil på bilder från de senaste åtta åren, ja sånt som har med oss o göra. Bilder på hundar o vänner kan vara kvar men allt annat får gå över på en extern hårddisk för jag kommer inte att orka se på det på väldigt lång tid. I slutet av april är jag singel o då ska jag ut o ragga ett ligg eller två för det lär vara precis det jag behöver. Sudda ut det sista av detta äktenskap som känns som om det bara var en lång lögn.

 

Nu ska hundarna ut på kvällsrundan o sedan tänkte jag kolla på en serie, nerbäddad o med hundarna som fotvärmare.

 

Pöss!!