Här i vår stad finns det drop in på röntgenavdelningen på sjukhuset. Läkaren skickar en remiss o så får man sedan ett brev i lådan där det står vilka tider o dagar som det är drop in. Jag har ju inte någon koll på när det är minst folk så jag gjorde mig redo för en lång väntan. Jag satt i första väntrummet i kanske 15 minuter o när jag anmält mig fick jag gå till väntrum nr 2 o där satt jag i tio minuter. Så kom dom o hämtade mig till rum 11 o där fick jag sitta o vänta en liten stund till. Det var jag o två gubbar på 80+ som satt där på varsin stol o väntade. Den ena mannen var orolig för den andra o frågade om han hade ont, om han ville ha kudden bakom ryggen o klappade honom på kinden. Jag log åt dom för dom var så söta o  mannen som var orolig log mot mig o sa: Det märks att jag är kvinnan i förhållandet eller hur? Jag log än mer o sa att det spelar ingen roll vem som är mannen eller kvinnan när den ene har ont eller mår dåligt. Han sa då att han alltid varit den pyssliga o den andra mannen sa att jo du har alltid fjantat runt. Han sa det dock med värme o kärlek o bägge skrattade. Fick veta att dom träffats när dom var i 25 års åldern men att det tog några år innan dom blev ett par. På den tiden var det ju inte så lätt att vara homosexuell, speciellt inte som man, o dom hade råkat illa ut ett par gånger. I början hade det blivit några turer till sjukan för att bli omplåstrad, o en gång hade en av dom legat kvar i två veckor. Nu var det annorlunda o dom sa att dom haft svårt att släppa att man måste dölja vem man älskade, att det var okay att vara bög. Dom sa att dom bott i Malmö från början men då den ena varit militär så flyttade dom till karlskrona o här hade dom stannat. Så nu hade dom kilat stadigt i 50+ år o skulle göra så för alltid, även efter jordelivet. Så blev det min tur att gå in o röntgas o det var lite synd för jag hade gärna velat fråga lite om gaykulturen i karlskrona då dom var unga..fanns det någon över huvudtaget..o speciellt om en var militär. Så vill man ju veta hur dom lyckats hänga ihop i så många år, ja jag hade plötsligt huvudet fullt av frågor. Tänkte att jag skulle fråga när jag kom ut igen, om dom var kvar, men det var dom givetvis inte. Många av dom jag känner som är gej (som mamma säger o skriver) är ganska unga, typ under 45 o där har man ju lite koll på hur det var att växa upp, i o med att det är i samma tidsspann som en själv. Hela åttiotalet med hiv, aids, homofobin som tog sig fram överallt som ogräs, "dom" sågs men som sjuka avvikande varelser o att nu fick dom straffet, nu skulle dom försvinna. Alla trångsynta, rädda, ynkliga, elaka människor gav sig verkligen på en redan utsatt grupp människor, en grupp som inte gjort annat än älskat någon av sitt egna kön, som redan darrade av rädsla o såg många av sina vänner duka under av denna hemska sjukdom. Man sparkade på dom som redan låg ner utan att ha något dåligt samvete. Det där vet vi ju alla i dag o många skäms över sina tankar o sitt beteende på den tiden, o med all rätt. Hur var det dock tidigare på 30-40-50 talet..det var det jag hade viljat få veta direkt från någon som levt i det då? Det är så intressant att se hur vi har tagit oss framåt på så många plan men hur vi står stilla på vissa. Acceptansen för det som faller utanför ramen av det normala (vad nu det är) rör sig åt rätt håll även om det kan tyckas att det går alldeles för långsamt. Det jag har märkt dock är att äldre accepterar så mycket lättare :-) Ta min mans farmor, en krutgumma som accepterar det mesta. Alla får vara som dom vill bara dom är lyckliga :-) Min svåger är gay o han var ju lite nervös när farmor skulle få veta. Hon hade ju frågat om han träffat någon tjej.. men farmor är clever o började ju ana..hon frågade mig om jag visste något (det var typ ett halvår efter jag o gubben träffats) men jag pratade bort det, ville ju inte vara den som pangade den ballongen :-D Så gick det ett tag o så hade han då fått ur sig det o farmor sa att jaha men har du någon pojkvän då? Jo det hade han ju.. när får jag träffa honom sa hon då förväntansfullt :-D Så var det med den saken o han åkte dit med pojkvännen o det var inte något konstigt med det. Som hon sa till mig: Inte bryr jag mig om det, man får älska den man vill så länge det gör en lycklig. Då tänkte jag att hur skulle världen se ut om alla var som farmor? Vilken underbar värld vi skulle levt i då :-) Har inte pratat med bonusfarmor på ett tag så jag får ladda mobilen o slå henne en pling i kväll tror jag minsann :-D

 

Pöss!