Då har jag åter igen fyllt år...o den dagen delar jag med ofrivilligt barnlösas dag.. I o för sig ganska passande då jag är barnlös, o ofrivilligt sådan. Jag gillar barn, barn tycks gilla mig o jag har varit gravid ett par gånger. Hos mig är det så att ägg fastnar o ägg lossnar. Detta fick jag reda på när jag var runt 23 o visst var det tufft just då men jag la inte ner så mycket tid på det för jag hade fullt upp med att leva livet :-) Visst att jag haft en längtan efter barn men jag vet att det inte går o det har jag accepterat, jag har focuserat på annat, bott utomlands, rest o gjort saker jag annars inte kunnat göra på samma sätt om jag haft barn. Jag har säkert kunnat gå igenom diverse test o ivf o alla andra alternativ som finns, men jag har valt att inte göra det. Jag valde att acceptera läget o att inte låta mitt liv kretsa runt att ha barn, att livet inte är ett liv utan barn...att inte gå igenom en massa procedurer som kostar tid,pengar,blod,tårar,bevikelse,depression etc. Jag valde något helt annat att vara barnlös o det är jag okay med. Senare fick jag ju ett bonusbarn, som kräver en massa tid o omsorg då han har speciella behov. Innan dess fick en av min absolut bästa vänner tvillingpojkar, o jag fick äran att vara deras bonusmamma i ur o skur. Jag är oxå för surrogatmamma så länge det inte blir en vinstgivande ruljans där kvinnor utnyttjas. Det ska ju även gå att transplantera livmoder o hade min funkat hade någon gärna fått den av mig. 

När folk hör att man inte har barn så undrar dom ofta: men när du blir gammal då? Ja hur många äldre idag med barn o barnbarn sitter inte ensamma o bortglömda. Jag tänker leva mitt liv även som gammal, resa, äta god mat, umgås med likasinnade eller bara göra det jag gillar att göra..i min ensamhet. Jag gillar att vara ensam, jag har varit ensam i så många år (innan jag gifte mig) så jag trivs med mitt eget sällskap. Den dagen jag tröttnar så tackar jag för mig o somnar in. Jag bestämmer när jag ska lämna in o inte någon annan, ingen sjukdom, inte åldern. När livet är för trist o tråkigt så tack o hej.

Jag har full förståelse för dom som gör allt för att få ett barn, så länge det är av rätt anledning. Man ska komma ihåg att livet är inte bara för att vi ska fortplanta oss, det går att leva utan barn oxå. Hade det varit lättare i vårt land att adoptera eller vara långtidsfosterhem så hade jag skaffat ett stort hus, tagit mig an ett gäng ungar för längesedan. Det finns så många barn där ute som aldrig blivit älskade, som ingen vill ha o som behandlas som skit..som inte valt att få finnas.. Är ett barn mindre ditt barn bara för att det inte har ens genetiska arvsmassa? Är familj bara familj via blodsband? Ja, man kan diskutera det i all oändlighet, man kan testa alla möjliga vägar, göra alla möjliga medicinska procedurer, så länge som man mår bra o inte tar skada. När man börjar må dåligt av det o det styr ens liv då är det kanske dax att ta hjälp till att acceptera att det kanske inte är meningen.

Jag är öppen om det mesta i mitt liv så när folk frågar om jag har barn så svarar jag: "Nej, för jag kan inte få barn." Det brukar oftast tysta den diskussionen ganska snabbt :-D

Så ja jag är ofrivilligt barnlös o det är faktiskt helt okay för min del :-)

 

Pöss!!