Efter 7 år så har min gubbe inget förtroende för mig när det gäller vissa saker o det är väl b.l.a därför vi tappat kommunikationen. Idag så höll jag på o göra mat samtidigt som jag fixade med tvätten. Gubben kom med sin "iväg" tvätt o jag ser att han köpt nya kallingar. Jag med ett leende: nya kallingar woooohoooo Han, i ett irriterat tonfall o med ilsken blick: ja jag hade glömt att ta med mig så vad då!!!?? Ja där har ni det i ett nötskal... jag säger wooohooo  för att dom är snygga o lite sexy sexy o han tar allt som kritk o i frågasättande. Till slut vågar man knappt säga något för så fort man ställer en fråga, rörande vad som helst, så blir det hela tiden irritation o ilska från hans sida. Man kan ju tycka att han borde veta vid det här laget att jag inte hånar honom eller klankar ner på hans val...men icke sa nicke...så min aptit försvann o jag känner mig värdelös o  vill krypa in under en sten o aldrig komma ut igen. Så vi slutar prata helt enkelt.. Alla andra är han sååå trevlig mot o skrattar o har sig men jag, jag är bara skit under skorna. I alla fall känns det så :-(

 

I övrigt har vi varit utan varmvatten till o från ett tag, men i torsdags så felanmälde jag. Fredag kom dom o kollade o sa att på måndag ska dom sätta in en ny pump...idag är det måndag o inget varmvatten. Så snart ska jag packa ihop mina saker o ta mig bort till mamma o duscha. Vi ska ha träning det första vi gör på rehaben i morgon men jag pallar inte gå skitig tills dess. Känner mig äcklig på alla sätt o vis just nu...o totalt värdekass o noll uppskattad..

 

Varför är det så att när vissa mår dåligt måste dom få andra att må skit oxå..det är ju inte precis snällt eller hur...

 

Nä, bädda rent o sedan iväg för en dusch!

 

Pöss!!