Jag har alltid haft en rastlöshet inom mig, som är svår att beskriva. Det handlar inte om att ut o gå eller köra en sväng utan om en helt annan rastlöshet. Det lixom kryper i mina ben o under huden o jag kan inte sitta stilla. Ibland så rensar jag garderoberna eller annat som får mig att släppa tanken på krypandet. Vad gör man då man redan gjort allt det där? Tillslut blir jag så trött på det att jag tar mina kvällsmediciner tidigare o går o lägger mig. Kan ju dock inte gå o lägga mig tidigt varje gång.

Sedan är det ju detta med ensamheten..inte den jag trivs med utan den där tvåsamheten som inte är likadan som innan. Finns det egentligen en tvåsamhet? Elller är den ett minne blott? Jag känner det inte i alla fall... jag känner att min själ är tung, så tung att jag släpar den efter mig i ett snöre. Den repas o blir smutsig men jag orkar fan inte bry mig. Kronisk depression efter att ha gått med det i många år utan att någon egentligen tagit tag i det, mer än när jag tänkte tacka för mig, men efter det så har den gått "obehandlad". Så nu ska jag räddas o fick remiss till psykologiska där jag ska få prata med en psykolog. Så ska vi se om vi inte kan få ordning på min depression.. Som jag sagt innan jag blev deprimerad så är det jag som bestämmer när jag ska vandra vidare o ingen annan. Jag har ett hemligt ställe där det finns resurser för det, även om det skulle ske om 20 år så har jag resurser (byter ut vartannat år) Det har jag haft sedan den gången jag tänkte använda bilen... Hur fasen tänkte jag där?? Tänk om jag blivit totalförlamad? Nä så då tänkte jag att jag får köra en annan lösning o då kom mitt hemliga lager till. Vill göra klart för alla att jag inte har någon avsikt till att använda det inom en snar framtid. Det är lugnt på den fronten även om jag känner mig ratad, oälskad, korkad, blåögd, värdelös, ful, oduglig o otillräcklig..jepp, där är den i sin fulla glory..självföraktet...hatet mot mig själv..för jag är inte värd annat... depressionen spär på o det är tufft att stå emot. Den största fienden man har är sig själv även om man vet vad som är rätt o vad som är fel, så funkar det ändå inte mot demonerna. Dom sprider sina armar överallt o deras klor river upp små sår som sedan blir till ett pulserande sjävförakt. Svårt för andra att förstå att även om jag själv bara vill ta mig i kragen o rycka upp mig så funkar det inte, det har gått för långt. När sedan fibron skovar så är jag ju helt jävla värdelös från alla håll o kanter, jag förstår varför gubben bor själv, för vem fan vill bo med äckliga mig lixom. Dumma tankar men de är så det känns, o känsla är mer än vad förståndet är när man mår skit. Taktil beröring är något som sägs ska hjälpa mot depression. Låter hjärnans egna apotek skicka ut måbrahormon o det är ju säkert sådant som ska ske på terapin. Äh, jag vet inte, det blir nog mest att sitta där o gräva.. något jag skulle vilja att andra oxå gjorde... eller rent av tillsammans... 

Jag vet inte ett skit om nått egentligen..nu ska jag lägga ett pussel, dricka te o spela quizkampen med gubben. Imorgon är det till att hitta snabbfållningsband så jag kan lägga upp sängkappan, sedan ska vi på med mattan under sängarna o sängkappan. Gardiner kommer på måndag...lär bli snajsigt.

 

Var rädd om er där ute i världen!

 

Pöss!!