Ja då fortsätter vi denna resa som fibron skapat.. Att få fibro är att behöva bli någon annan, raka motsatsen till den jag är/var. Ordet begränsning fick jag höra hela tiden, ett ord som jag knapp kunde stava till innan. Jag kämpade envist vidare som innan. Jag jobbade tills det helt enkelt inte gick mer rent fysiskt, jag blev frustrerad o tyckte att mitt liv var skit. Vart jag än vände mig gällade fibron, vad jag än läste så var det hela tiden: Livet ändras totalt, man klarar inte lika mycket som förr, det är ett hinder, livet bli sämre inom vissa områden... Yaaaayyyyy lixom!! Jag insåg att jag inte pallade lika mycket som innan o jag började sörja mig själv. Ett sorgearbete jag inte är helt klar med ännu, men nästan... spiralen började snurra nedåt, fortare o fortare...jag grät för minsta lilla, jag grät utan anledning, jag grät 30 ggr per dag...o var en plåga att bo med, o jag förstår att gubben var lättad när han fick åka iväg en vecka o jobba..att slippa detta vrak som gick hemma o grät eller låg i sängen o hade ont..jag önskar att jag kunnat åka ifrån mig själv. 

Jag har alltid varit den starka, motgång är ett problem man löser, brustet hjärta sörjde jag två veckor o sedan gick jag vidare, fanns för vänner som en stabil axel att luta sig mot, tog ingen skit, tio bollar i luften o full rulle genom livet. Så plötsligt bara tvärstopp...tappade saker, sov uruselt, började glömma saker, slarvade bort mobil/plånbok/nycklar..något jag inte gjort på 45 år. Givetvis började tankarna komma att jag var värdelös, kass på allt (utom att gråta för det var jag fenomenal på), var mer sjukskriven än på jobbet (klarade inte ens det) Kunde inte röra på mig eller göra något hemma för då slog fibron till än värre. Hel jävla fucking useless o urkass på allt. Jag orkade inte ens försöka ta mig ur det där hålet jag låg o krälade i...inte en enda ljusglimt någonstans. När gubben inte var hemma så grät jag för det, när han var hemma så grät jag för det..jag klarade mig egentligen inte ensam (men envis som synden) men när han var hemma så ville jag att det skulle vara som vanligt..o när det inte gick grät jag för det. Blev frustrerad som ledde till irritation som gick ut över gubben, när det var på mig själv jag var irriterad. Han var en klippa som stod ut med mig, så all cred till honom <3

Så var det en period då jag var o jobbade, bilen var på verkstad o vi hade fått en liten liten lånebil. En konservburk med hjul typ, som jag hade till o från jobbet. En dag när jag var på vägen in så tänkte jag att om jag får upp bilen så fort den kan då o så bara vrider jag på ratten rätt ut i evigheten, vilken lättnad, att få ro...men något/någon viskade i mitt huvud: Vad ska då hända med hundarna, kan du lämna ditt ulliga hjärta som varit med i vått o torrt alla dessa år? Jag vred inte på ratten utan körde vidare in till jobbet, började mitt pass men ringde in o sa att någon får ta över för jag måste sjuka mig o ringa min läkare. Det gjorde jag o fick en tid nästan med en gång, hade en helt underbar läkare i fyra år, hon bad mig svara på några frågor o vara brutalt ärlig. Resultadet visade på shit deep in wackoland eller som hon sa: mycket kraftigt nedstämd...batshit deppig med andra ord. Pang, så fick jag antidepressiva o en tid hos sajkologen dagen efter. Där gick jag ca 20 ggr innan han släppte löste mig från veckobesöken till varannan vecka o sedan en gång i månaden. Dom första antidepressiva jag fick gav mig tio kilos extra vikt, sedan hade jag ätit mig till tio kilo (kan ju inte vara som andra o tappa aptiten utan här tröstäter vi). Fick en annan sort o det blev bättre men värken rubbade fortfarande min sömn. Under denna tiden var jag helt borta från jobbet. När det sedan var dax att komma tillbaka så hade vi fått en ny enhetschef...en psykopat..hen var inte riktigt riktig i skallen :-/ Ni kommer att baxna över vad hon gjorde tyvärr så gav hon sig på fel person, o tyvärr så var facket väldigt flata...dom till o med erkände i efterhand att dom inte skött det hela så bra. Vad som hände o hur det gick med det tar vi en annan dag :-) Nu börjar fingrarna krampa lite då o då så det är dax att stänga ner för idag...ja jag vet, helt amazing att jag faktiskt lyssnar på kroppen..vi kommer även att fortsätta hur det gick o är med depressionen, fibron o medicinering.

Tills dess...

Pöss!!